Vi bör följa Iran och stödja Hamas i kampen mot Israels folkmordspolitik | Newsmill

It is interesting to see that there are still people who has not forgot the history, the shameful support of the aggression by the Yoguslav government against Bosnians and on top of it, the disgusting acts of current Swedish foreign minister to delay and quietly support the massacre of Bosnians in the 90s.

This is the automatic translation of the Swedish article to English by Google,

Hamas is a national liberation movement, based in its own people struggle for their homeland. That Iran supplies Hamas government in Gaza with money and weapons is the closest to compare with the same Iran supplied the Bosnian government in Sarajevo with money and weapons during the siege 1992-1995. Thanks to weapons from Iran, the Bosnian army to stand against Serbia and minimize the genocide.

It writes Andreas Malm, a writer and journalist.

Only ten months before the bombing plan released their fire over Gaza, Feb 29 2008, told Israel’s Deputy Defense Minister Matan Vilnai of the army radio. He said: “When the Qassam-shelling and the rockets reach grows ever longer will they” - the Palestinians in Gaza - “to reduce a bigger Shoah over itself, for we will use all our power to defend ourselves.” Shoah is the Hebrew word for Holocaust.

Israeli Deputy Defense Minister threatened Gaza residents with the Holocaust. His words compel us to speak plainly and make the most unpleasant of all issues. Do what is now happening in Gaza dimensions of a genocide?

Let us begin with the identification of who is in Gaza and why. One and a half million people are displaced in the world’s most populated urban center, a warren of concrete boxes that bars on each other as the lengthy case against the sky, with nearly one-arm air between them. The vast majority are refugees or children of refugees. They, or their ancestors came to this small sand bank along the Mediterranean’s eastern shore - much as a quarter of Öland - because they are displaced during the war that created Israel. They did not stay in their homes because they were Palestinians, not Jews.

It was the only criterion.

Since 1948, the Palestinians in Gaza, as well as their brothers and sisters in Diaspora - the world’s largest refugee group - prevented from returning to their homes, because the Jewish state does not want them. De är av fel människomaterial. They are the fault of human material. Om de hade varit judar skulle de ha åtnjutit den automatiska rätten att bosätta sig var som helst på den mark som den israeliska armén kontrollerar, oavsett tidigare koppling till platsen, men de är nu en gång inte judar utan infödda palestinier. If they had been Jews, they would have enjoyed the automatic right to settle anywhere in the land which the Israeli army control, regardless of previous links to the site, but they are now once again not Jews but native Palestinians. Därför sitter de fast i Gaza. Therefore, they are stuck in Gaza. De är av fel ursprung: fel ras. They are the fault of origin: the wrong race.
Det är det enda kriteriet. It is the only criterion.

In 1967 Israel occupied the Gaza Strip. In 1989 - twenty years ago - Israel isolated the small strip through a general travel restriction; only if they first come across special permits were released inhabitants out. Since then, the gap gradually, step by step, year after year blocked again until the Gaza Strip to hermetically concluded. Anything less crumbs have been thrown in to the prisoners. During the autumn of 2008 prevented the entry of Israel including the following products: paper, shoes, teacup, telephones, plastics, fertilizers, spare parts for water and sewer systems and, of course, fuel, food and medicine. Nothing was allowed to enter.

Gaza residents would no longer have to live as human beings.

30 of 47 remaining bakeries closed down in November.

Electricity was a luxury. In mid-December, the central and northern parts of the Gaza Strip, access to water six hours every third day. Since all economic life systematically shattered - 195 factories and shops were open in mid-December, against 3900 in 2005 - the population is dependent on mini rations from the UN refugee agency UNRWA to fill holes in their stomachs, in the autumn forced desperate officials once once set the dividends because Israel is not released into anything.

Already in June 2007 raised the question of Richard Falk. He is one of the world’s leading international law experts, currently the UN special envoy to the occupied territories. He asked: “Is it an irresponsible overstatement to associate the treatment of Palestinians with the criminalized Nazi record of collective atrocities’ I do not think so. The recent developments in Gaza are particularly alarming because they so clearly express the intention of Israel and its allies to throw a whole human community conditions as with the utmost cruelty puts lives in danger. “ It was already then, according Falks assessment, on the “genocidal tendencies”, if “a holocaust-in-the-making”.

According to the lawyer who drafted the UN Genocide Convention, Raphael Lemkin, is the key criterion for a genocide that the violence “directed against the ethnic group that entity.” Violence affects not individuals “in their individual characteristics, but as members of an ethnic group”, within the framework of a “coordinated plan of different actions aimed at the destruction of the foundations of the group’s public life.” Under the Convention is a genocide of “the following acts, perpetrated in order to completely or partially destroy a national, ethnic, racial or religious group as determined as such, namely: to kill members of the group, adding members of the group severe bodily or mental harm, to deliberately impose on the group living conditions which are intended to bring its physical destruction in whole or in part. “

Is this a genocide?

After Richard Falk did people’s blackest pages from the mouth, there has only been used by Israel’s Deputy Defense Minister, but also by some of the nation’s leading peace activists. Tanya Reinhart were early to speak of “genocide” in the occupied territories. One of those who criticized her for unduly stretch the concept was veteran activist Michael Warschawski: in December 2008, he had changed. “Israel carries out genocide against the people of Gaza,” he wrote now, “with such weapons as utsvältning, power outages, deprivation of drinking water, triggered by epidemics and prevention of basic health care.”

Before the night’s ground offensive had 450 Gaza residents were killed and more than two thousand injured in bomb week, most of their lives, mostly civilians. At the time of writing, the blood has not yet had time to dry in the mosque in Beit Lahiya, eleven of the 200 who gathered for prayer has so far been declared dead. Massakrerna följer nu slag i slag. Massacres are now kind of impact. At hospitals lack medicines, pain relievers, alcohol, morphine, blood, plastic, beds, everything: body parts and screaming bloody children fill the corridors. The other day declared the Israeli intelligence service Shin Bet to Shifa Hospital - Gaza Strip only rudimentary functional hospital - is a legitimate target for future attacks, because Hamas militia were hiding there.

Let us be clear: this is not a war against Hamas. This is a war against a people.

Ha’aretz noted on December 27 that “little or no weight was measured to the question of injury to innocent civilians” in the bombings which have taken place. In other words, Israel could not care less that innocent civilians are killed by the bombs. Does it mean that Israel also has the intention to kill Palestinian civilians, simply because they are Palestinians? We come here on all the difficult issues in the assessment of a genocide that has been discussed recently by Sven Lindqvist of Intent to destroy: each show an intention to kill members of a people? n a speech, a manifesto, a program? Or in the constantly repeated documents?

Speaking displacement, isolation, the systematic bombing their own language?

Let us stop ourselves to Richard Falks assessment: there is in Israel’s aggression war against Gaza is not yet a full-scale genocide, but genocide tendencies. They are getting stronger. But worst of all is that Falk writes, that “the international community still considers the fateful play, while some of its most influential members actively encourages and assists Israel in its policy toward Gaza.” We have, as Falk points out, dealing with a genocidal policy which not only åses of western countries, without carrying their insignia.

Israel coordinates each step on the ground with the United States. It has long been known. Newer is the European Union’s activities: the EU is directly involved in the isolation of the Gaza Strip camps. The EU on December 9th ran through upgraded trade relations with Israel - the state now enjoy free trade privileges which no other non-member in the vicinity of - while the boycott of the elected Hamas government was maintained as a matter of course. The spokesman for the EU Presidency Czech Republic, Jiri Potuznik, declared the same night as the Israeli ground offensive began, the third in January 2009, that “this step is a defensive, not an offensive operation.”

When Israel invades Gaza Strip blesses EU operation as “defensive”.

Potuznik lead the delegation which our own Foreign Minister Carl Bildt included, on a visit to the region to mediate between the “parties”. Before his departure Bildt declared that he personally did not want an Israeli ground offensive. Skälet? The reason? “It is easy to drive into the tanks in Gaza, but what do you do when the poor frightened soldiers sitting inside their tanks midst of a lot of people hate this giant refugee camp. Nothing good can come out of it.”

Poor frightened soldiers. Midst of hate the human masses.

To a Swedish foreign minister can make such a perverse statement defies understanding, but there is only one of the manifestations of the civil war rhetoric that is currently sweeping across the western world: inside all their armor is the Israelis the siege, they threatened, vulnerable as they are for hate human masses. The fact that the ratio of killed Israelis and Palestinians killed, at most, which is 1 to 100 does not penetrate through. Western governments are themselves inside a tank, from where the bombs, fire and other means torn to shreds civilian populations in Iraq and Afghanistan: obviously identify themselves with Israel.

The rhetoric reflected even in the small, as in this debate page. Center parties Fredrick Federley has personally donated money to the Israeli army and now regrets that “Israel is expected to provide medical care, electricity, gasoline, knowledge, technology and management to people who want to destroy them. What other countries, we demand that the aggressive and hate element with these supplies? “ The one and a half million people pressed together in the Gaza Strip is aggressive and hate elements - not hurt children, not difficult cancer, not pregnant women - who lack access to health care, electricity, literacy or other supplies. If civilians die in Gaza is not Israel’s fault. It is Hamas: “The more civilians are injured, the greater sympathy may be from the outside world and the greater the pressure on Israel.” It is the Palestinians themselves who are causing their mass.

The blame lies, according to Fredrick Federley, the prominent centrist, with “the murderous dogs who send their missiles from the Gaza Strip.” During the same period, Israel has taken the lives of more than 5000 Palestinians, but Federley believe that “the killer dogs” in Gaza have no right to live: Israel must act “against those whose goal is to destroy, humiliate and destroy the their [sic!] . “

Liberal Fredrik Malm also puts the blame on the Palestinians themselves, while a B. Hahn writes that the Palestinians’ inability to “come to grips with their captors Hamas and throw them out from their society will be their downfall.” Palestinians vote for Hamas in a perfectly democratic election is reason enough for outsiders to execute the people’s downfall.

A Carl Svanberg argues that Israel should not spare the innocent Palestinians in Gaza and not “engage in some form of ‘moderation’.” “The moral responsibility of all the victims, civil or not, lies solely on” the Palestinians and, moreover, it is “not many who are innocent in Gaza. The vast majority of Palestinians in Gaza are sympathetic to Islamic terrorists, which started this war against Israel. The fact voted for and with them. Therefore, the purely moral blood on their hands. “ Therefore - simply because they voted for Hamas - they all deserve to die. “The world should not bring any ‘pressure’ on Israel other than the total extermination of the Hamas government.”

It is pure genocide rhetoric.

A G. Tikotzinsky calls on Israel to “overthrow the Hamas regime and install a new Palestinian ruler of peace on the agenda.” An appropriate example is the “Russians” who are “experts to neutralize hostile regimes, install more friendly ruler, for example in Hungary, Czechoslovakia and most recently in Chechnya.” Var glad, var glad: Gaza som ett nytt Groznyj. Be happy, be happy: Gaza as a new Grozny.

A pronounce Henrik Unné explicit racism. The fault lies with the Arabs, because “the ancient Arabic culture values mysticism, collectivism and auktoritarianismen. Israel is instead the value of reason, individualism and freedom.”

Come on, kill them. Why only 200 a day?

The reader of this page has been so rows of the taste of another trend: the Western bourgeoisie’s fascistisering. Liberal blood thirst seems to no longer have any limit.

As Gideon Levy this week quoted in Ha’aretz seems the 60-year-old state of Israel to enter into a new orbit during their old age: “If we enjoyed nine years of calm between the Yom Kippur War and the first Lebanon war starts we now war every two years “. Last summer of 2006 for Israel in the same bomb aggression against its neighbor to the north, the older the State becomes, the faster seems to need mass violence against civilian neighbors grow.

The first day of the bombing in Gaza was the bloodiest in Palestine after 1948.

But Israel has no right to defend itself? No. As The Guardian Seumas Milne found Dec. 30: “There is no custody right for an illegal occupation - there is only an obligation to totally withdraw.” Every public court and the human rights group know that it is not true: Israel has even after 2005, exercised complete control over Gaza’s airspace and borders and crossing its territory with constant raids. In international law and in gastric acidity in the physical sense continuing the occupation.

The settlers are gone from Gaza - but not from the other occupied territories. Where are they just more and more. Colonization of Jerusalem and the West is escalating day by day with the West’s blessing, despite the fact that it is precisely there that the Palestinian leadership are behaving exactly as Israel and the U.S. want: beats down on the opposition. It is against this whole machine occupying the Palestinians in Gaza - Hamas, Jihad, PFLP, DFLP, all the liberation movements - are struggling, and as Seumas Milne said the Palestinians “like all occupied people’s right to resistance”.

And so it does not seem to be said in the Swedish media, also from The Guardian columns, signed Nir Rosen: “Attacks against civilians are the last, most desperate resistance and simple method when standing against overwhelming odds, facing imminent destruction. The Palestinians do not attack Israel civilians in any expectation that to destroy Israel. Palestinian land stolen day after day, the Palestinian people wiped day after day. As a result of this, the Palestinians with the methods available to them to put pressure on Israel.

Colonial powers are using civilians strategically, moving them to take soil and exposed the natives, if they are Indians in North America or the Palestinians in what is today Israel and the Occupied Territories. When the natives see a predominance of the irreversible momentum takes away their land and identity they are forced to resort to every possible form of resistance. “

It is the logic behind the rockets from Gaza. But they are blunt weapons, without success, and the Palestinian resistance has a single strategic force: to turn against the occupation forces soldiers in urban guerrilla warfare. Now that the Israeli tanks roll into Gaza, we can only hope that the Palestinian armed forces, despite a qualitatively different and often weaker, has learned as much as possible of Hezbollah, repeat her victory from the summer of 2006 and crushing the invasion.

But should not Hamas money and weapons from Iran? Yes, and it is what separates the Palestinians from Israel. Israel is acquiring all state revenues on their own and manufactures all of its weapons themselves in small friendly shops in Jerusalem’s old city.

Or how was it now?

In fact, Hamas is a national liberation movement, based in its own people struggle for their homeland; dependence on Iran is much less than Israel by the United States. That Iran supplies Hamas government in Gaza with money and (simple) weapons is the closest to compare with the same Iran supplied the Bosnian government in Sarajevo with money and (simple) weapons during the siege 1992-1995. While the entire Western world contributed to the isolation of Bosnia into the arms embargo, while the Bosnians were bombed from all sides, deprived of the most basic supplies, were slaughtered in the massacre after massacre - Serb nationalists loved to blame civilian casualties on the Muslims themselves: it was just their way to winning the media points! - Iran was the only state of importance who came to the rescue. Thanks to arms from Iran, the Bosnian army to stand against Serbia and minimize the genocide.

The Soviet Union supported liberation movements from South Africa to Central America to Vietnam, as well as the Islamic Republic has supported Bosnia and Gaza. So it may look like in world politics: a regime that is deeply reactionary and repressive at home can have a progressive operation abroad.

The real reason that all Western powers have committed themselves to a sacred CHASE against Hamas is just that this movement insists on the rights of the Palestinians and continue to fight for them. It is what separates government from the Gaza Strip in Ramallah: Mahmoud Abbas has settled in the role of Israeli and U.S. puppet. His clicks of the Fateh-corrupt politicians today is a rehabilitated Israeli satellite class, whose mission is outsourced fight against all forms of resistance. That has now also demonstrations in support of Gaza banned by the Abbas government and Palestinian civilians in Ramallah’s streets had a taste of its batons.

Worse still, collaboration in Cairo. The Egyptian dictatorship fears Hamas for the same reasons as their American and Israeli friends: a genuine popular resistance threatens to blow up the status quo, the southern border with Gaza guarded by Egypt, and days before Israel launched its offensive did Hosni Mubarak salon for the Israeli Foreign Minister Tzipi Livni ; Consensus was good. But while Egypt’s strategy may fail.

Mass demonstrations in support of Gaza have swarmed over the Egyptian streets and floating in the tide of discontent over several years rose ever higher, and hopefully drowning the dictatorship in the near future. It is perhaps the Palestinians’ best hope: a social revolution in the Arab world’s nuclear countries, at best during the free workers’ leadership.

It would replace the worst traitor against a real ally.

And even inside Israel gungar ground. On Saturday was the largest Palestinian demonstration in history when 150 000 people marched through Sakhnin, on the territory of Galilee that Israel colonized in 1948. It is a sleeping factor that can suddenly change the Zionist policy equation, a nightmare for the regime in Tel Aviv and another hope for Gaza: Palestinian force refuge in the 1948 areas can get up.

Until the day strengths in the region is changing is the resistance to keep the pot boiling. It knows Hamas and other factions in Gaza.The victories only by face, through to survive and continue the fight: it ensures that they remain on the day the balance of power shifts. There is no indication yet that Israel will manage to wipe out their opposition this time either, with less than a total genocide.

Andreas Malm svarar de blodtörstiga liberalerna på Newsmill:

Vi bör följa Iran och stödja Hamas i kampen mot Israels folkmordspolitik

Publicerad: 2009-01-04, Uppdaterad: 2009-01-04

Om författaren:

AAndreas Malm är journalist och författare till en rad böcker, bland annat om Israels ockupation av palestinierna och om förtrycket under Irans islamiska republik. Hans senaste bok handlar om klimatfrågan: “Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent”.

Knappt tio månader innan bombplanen släppte sin eld över Gaza, den 29 februari år 2008, talade Israels vice försvarsminister Matan Vilnai i arméradion. Han sade: “När Qassam-beskjutningen tilltar och raketerna når allt längre kommer de” - palestinierna i Gaza - “att nedbringa en större shoah över sig, för vi kommer att använda all vår makt för att försvara oss.” Shoah är det hebreiska ordet för Förintelsen.

Israels vice försvarsminister hotade Gazaborna med Förintelsen. Hans ord tvingar oss att tala klarspråk och ställa den mest obehagliga av alla frågor. Har det som nu sker i Gaza dimensioner av ett folkmord?

Låt oss till att börja med konstatera vilka som befinner sig i Gaza och varför. En och en halv miljon människor är sammanträngda i världens mest överbefolkade stadsbebyggelse, i ett gytter av betonglådor som staplar sig på varandra som utdragna skrin mot himlen, med knappt en armslängds luft mellan sig. Trängseln är ofattbar. De allra flesta är flyktingar eller barn till flyktingar. De, eller deras förfäder, kom till denna lilla sandbank längs Medelhavets östra strand - stor som en fjärdedel av Öland - eftersom de fördrivits under det krig som skapade staten Israel. De fick inte stanna kvar i sina hem därför att de var palestinier: inte judar.
Det var det enda kriteriet.

Sedan 1948 har palestinierna i Gaza, liksom sina bröder och systrar i diasporan - världens största flyktinggrupp - förhindrats att återvända till sina hem, ty den judiska staten vill inte ha dem. De är av fel människomaterial. Om de hade varit judar skulle de ha åtnjutit den automatiska rätten att bosätta sig var som helst på den mark som den israeliska armén kontrollerar, oavsett tidigare koppling till platsen, men de är nu en gång inte judar utan infödda palestinier. Därför sitter de fast i Gaza. De är av fel ursprung: fel ras.
Det är det enda kriteriet.

År 1967 ockuperade Israel Gaza. År 1989 - för tjugo år sedan - isolerade Israel den lilla remsan genom ett generellt utreseförbud; endast om de först kommit över särskilda tillstånd släpptes invånare ut. Sedan dess har luckorna successivt, steg för steg, år efter år täppts igen tills Gazaremsan tillslutits hermetiskt. Allt mindre smulor har kastats in till fångarna. Under hösten 2008 förhindrade Israel införseln av bland annat följande varor: papper, skor, tekoppar, telefoner, plast, gödningsmedel, reservdelar till vatten- och avloppssystem och, naturligtvis, bränsle, mat och medicin. Ingenting kom längre in.

Gazaborna skulle inte längre få leva som människor.

30 av 47 återstående bagerier stängde i november. Elektricitet blev en lyxvara. I mitten av december hade de centrala och norra delarna av Gazaremsan tillgång till vatten sex timmar var tredje dag. Sedan allt ekonomiskt liv systematiskt slagits sönder - 195 fabriker och verkstäder stod öppna i mitten av december, mot 3900 år 2005 - är befolkningen beroende av miniransoner från FN:s flyktingorgan UNRWA för att fylla hålen i sina magar; under hösten tvingades förtvivlade tjänstemän gång på gång ställa in utdelningarna eftersom Israel inte släppt in någonting.

Redan i juni 2007 ställdes frågan av Richard Falk. Han är en av världens främsta folkrättsexperter, i dag FN:s särskilda sändebud till de ockuperade områdena. Han frågade: “Är det en oansvarig överdrift att associera behandlingen av palestinierna med nazisternas kriminaliserade register av kollektiva ohyggligheter? Jag tror inte det. Den senaste utvecklingen i Gaza är särskilt alarmerande eftersom de så uppenbart uttrycker en avsikt hos Israel och dess allierade att underkasta en hel mänsklig samfällighet betingelser som med yttersta grymhet sätter liv i fara.” Det rörde sig redan då, enligt Falks bedömning, om “folkmordstendenser”, om “a holocaust-in-the-making”.

Enligt den jurist som utarbetade FN:s folkmordskonvention, Rafael Lemkin, är nyckelkriteriet för ett folkmord att våldet “riktas mot folkgruppen som entitet”. Våldet drabbar inte individerna “i deras individuella egenskaper, utan som medlemmar av en folkgrupp”, inom ramen för en “samordnad plan av olika aktioner som syftar till att utplåna fundamenten för folkgruppens liv”. Enligt konventionen utgörs ett folkmord av “följande handlingar, förövade i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etniskt, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan, nämligen: att döda medlemmar av gruppen, att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada, att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor som är avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis.”

Är detta ett folkmord?

Efter att Richard Falk tog folkrättens svartaste blad från munnen har det inte bara använts av Israels vice försvarsminister, utan även av några av landets främsta fredsaktivister. Tanya Reinhart var tidigt ute med att tala om “folkmord” på de ockuperade områdena. En av de som kritiserade henne för att otillbörligen töja ut begreppet var veteranaktivisten Michael Warschawski: i december 2008 hade han ändrat sig. “Israel bedriver folkmord mot Gazas folk”, skrev han nu, “med sådana vapen som utsvältning, elavbrott, berövandet av dricksvatten, utlösandet av epidemier och förhindrandet av grundläggande sjukvård.”

Vad ska vi då säga i dag? Innan nattens markoffensiv hade 450 Gazabor dödats och fler än två tusen skadats under bombveckan, de flesta för livet, de flesta civila. När detta skrivs har blodet ännu inte hunnit torka i moskén i Beit Lahiya; elva av de 200 som samlats till bön har hittills förklarats döda. Massakrerna följer nu slag i slag. På sjukhusen saknas mediciner, smärtstillande, alkohol, morfin, blod, plasthandskar, sängar, allt: kroppsdelar och skrikande blodiga barn fyller korridorerna. Häromdagen deklarerade Israels underrättelsetjänst Shin Bet att Shifa-sjukhuset - Gazaremsans enda rudimentärt funktionella sjukhus - är ett legitimt mål för kommande attacker, ty Hamas milismän skulle gömma sig där.

Låt oss tala klarspråk: det här är inte ett krig mot Hamas. Det här är ett krig mot ett folk.

Ha’aretz konstaterade den 27 december att “föga eller ingen vikt tillmättes frågan om att skada oskyldiga civila” i de bombningar som då ägt rum. Med andra ord: Israel kan inte bry sig mindre över att oskyldiga civila dödas av bomberna. Betyder det att Israel också har för avsikt att döda civila palestinier, enbart för att de är palestinier? Vi kommer här in på alla de svåra frågor i bedömningen av ett folkmord som nyligen diskuterats av Sven Lindqvist i Avsikt att förinta: var framträder en avsikt att mörda medlemmar av ett folk? I ett tal, ett manifest, ett program? Eller i de ständigt upprepade handlingarna?

Talar fördrivningen, isoleringen, de systematiska bombningarna sitt eget språk?

Låt oss sluta oss till Richard Falks bedömning: det finns i Israels aggressionskrig mot Gaza ännu inte ett fullskaligt folkmord, men väl folkmordstendenser. De blir allt starkare. Men värst av allt är, som Falk skriver, att “världssamfundet stilla betraktar det ödesdigra skådespelet medan vissa av dess mest inflytelserika medlemmar aktivt uppmuntrar och assisterar Israel i dess politik mot Gaza.” Vi har, som Falk framhåller, att göra med en folkmordspolitik som inte bara åses av västländerna, utan som bär deras insignier.

Israel koordinerar varje steg på marken med USA. Det är känt sedan länge. Nyare är den Europeiska Unionens aktiviteter: EU är direkt delaktig i isoleringen av Gazaremsans fångläger. EU drev den nionde december igenom uppgraderade handelsförbindelser med Israel - denna stat åtnjuter i dag frihandelsprivilegier som ingen annan icke-medlem kommer i närheten av - samtidigt som bojkotten mot den folkvalda Hamasregeringen upprätthölls som en självklarhet. Talesmannen för EU:s ordförandeland Tjeckien, Jiri Potuznik, deklarerade samma natt som den israeliska markoffensiven inleddes, den tredje januari 2009, att “detta steg är en defensiv, inte en offensiv operation.”

När Israel invaderar Gazaremsan välsignar EU operationen som “defensiv”.

Potuznik leder den delegation där vår egen utrikesminister Carl Bildt ingår, på besök i regionen för att medla mellan “parterna”. Före sin avresa deklarerade Bildt att han personligen inte önskade sig en israelisk markoffensiv. Skälet? “Det är lätt att köra in stridsvagnar i Gaza, men vad gör man när de stackars skrämda soldaterna sitter inne i sina stridsvagnar mitt inne i hatiska människomassor i detta jättelika flyktingläger. Inget gott kan komma ut ur det.”

Stackars skrämda soldater. Mitt inne i hatiska människomassor.

Att en svensk utrikesminister kan fälla ett så perverst uttalande trotsar förståndet, men det är enbart ett av alla uttryck för den borgerliga krigsretorik som just nu sveper över västvärlden: innanför allt sitt pansar är israelerna de belägrade, de hotade, utsatta som de är för hatiska människomassor. Det faktum att förhållandet mellan dödade israeler och dödade palestinier på sin höjd är som 1 till 100 tränger inte igenom. Västvärldens regeringar sitter själva inne i en stridsvagn, varifrån de bombar, beskjuter och på andra sätt trasar sönder civila befolkningar i Irak och Afghanistan: självklart identifierar de sig med Israel.

Retoriken avspeglar sig även i det lilla, som på denna debattsida. Centerpartisten Fredrick Federley har personligen skänkt pengar till den israeliska armén och beklagar nu att “Israel förväntas ge sjukvård, el, bensin, kunskap, teknik och administration till människor som vill utplåna dem. Vilka andra länder ställer vi krav på att förse aggressiva och hatiska element med dessa förnödenheter?” De en och en halv miljoner människorna som pressats samman i Gaza är alltså aggressiva och hatiska element - inte sårade barn, inte svårt cancersjuka, inte höggravida kvinnor - som saknar rätt till sjukvård, el, kunskap eller andra förnödenheter. Om civila dör i Gaza är det inte Israels fel. Det är Hamas: “Ju fler civila som skadas desto större sympati får man från omvärlden och desto större blir trycket på Israel.” Det är palestinierna själva som orsakar sin massdöd.

Skulden ligger, enligt Fredrick Federley, denne framstående centerpartist, hos “de mördande hundarna som sänder sina missiler från Gazaremsan.” Fram till den 30 december hade projektiler från Gaza tagit livet av 14 israeler sedan år 2000. Under samma period hade Israel tagit livet av drygt 5000 palestinier, men Federley menar att “de mördande hundarna” i Gaza saknar rätt att leva: Israel måste få agera “mot dem vars mål är att utplåna, förnedra och förgöra de sina [sic!].”

Folkpartisten Fredrik Malm lägger likaledes skulden på palestinierna själva, medan en B. Hahn skriver att palestiniernas oförmåga att “komma tillrätta med sin kidnappare Hamas och slänga ut dom ur sitt samhälle blir deras undergång”. Palestiniernas röster på Hamas i ett perfekt demokratiskt val är skäl nog för omvärlden att verkställa detta folks undergång.

En Carl Svanberg argumenterar för att Israel inte bör skona oskyldiga palestinier i Gaza och inte “ägna sig åt någon form av ‘återhållsamhet’”. “Det moraliska ansvaret för samtliga offer, civila eller inte, ligger uteslutande på” palestinierna och för övrigt är det “inte många som är oskyldiga i Gaza. De allra flesta palestinier i Gaza sympatiserar med de islamiska terrorister som ju startade detta krig mot Israel. De röstade ju till och med på dem. Därför har de rent moraliskt blod på sina händer.” Därför - enbart för att de röstade på Hamas - förtjänar de allihop att dö. “Världen borde inte sätta någon annan ‘press’ på Israel annat än att totalt förinta Hamasregeringen.”

Det är ren folkmordsretorik.

En G. Tikotzinsky uppmanar Israel att “störta Hamas regim OCH installera en ny palestinsk makthavare med fred på dagordningen.” En lämplig förebild är “ryssarna”, som är “experter på att neutralisera fientliga regimer genom att installera mera vänligt sinnade makthavare, till exempel i Ungern, Tjeckoslovakien och nu senast i Tjetjenien.” Var glad, var glad: Gaza som ett nytt Groznyj.

En Henrik Unné uttalar rasismen explicit. Felet ligger hos araberna, ty “den urgamla arabiska kulturen sätter värde på mysticismen, kollektivismen och auktoritarianismen. Israel sätter istället värde på förnuftet, individualismen och friheten.”

Kom igen, mörda dem. Varför bara 200 om dagen?

Läsaren av denna sida har så fått rader av smakprov på en annan tendens: den västerländska borgerlighetens fascistisering. Liberal blodtörst tycks inte längre ha någon gräns.

Som Gideon Levy i veckan noterade i Ha’aretz tycks den 60-åriga staten Israel gå in i en ny bana under sin ålderdom: “Om vi åtnjöt nio år av lugn mellan Yom Kippur-kriget och det första Libanonkriget startar vi nu krig vartannat år”. Senast sommaren 2006 for Israel ut i samma bombaggression mot sin granne i norr; ju äldre staten blir, desto snabbare tycks behovet av massvåld mot civila grannar växa.

Den första dagen av bombningar i Gaza var den blodigaste i Palestina efter år 1948.

Men har inte Israel rätt att försvara sig? Nej. Som The Guardians Seumas Milne konstaterade den 30 december: “Det finns ingen förvarsrätt för en olaglig ockupation - det finne bara en skyldighet att totalt dra sig tillbaka.” Israel, svarar nu tränad sionist, drog sig tillbaka från Gaza år 2005. Varje folkrättslig instans och människorättsgrupp vet att det inte stämmer: Israel har även efter år 2005 utövat total kontroll över Gazas luftrum och gränser och genomkorsat dess territorium med ständiga räder. I folkrättslig och in i magsyrans fysiska mening fortsätter ockupationen.

Bosättarna är borta från Gaza - men inte från de övriga ockuperade områdena. Där blir de bara fler och fler. Koloniseringen av Jerusalem och Västbanken eskalerar dag för dag med västvärldens goda minne, trots att det är just där som den palestinska ledningen beter sig exakt som Israel och USA vill: slår ner på motståndet. Det är mot hela denna ockupationsmaskin palestinierna i Gaza - Hamas, Jihad, PFLP, DFLP, samtliga befrielserörelser - kämpar, och som Seumas Milne framhöll har palestinierna “i likhet med alla ockuperade folk rätt att göra motstånd”.

Och så det som inte tycks kunna sägas i svensk media, också från The Guardians spalter, signerat Nir Rosen: “Attacker mot civila är den sista, mest desperata och simpla motståndsmetoden när man står emot överväldigande odds, inför omedelbar utplåning. Palestinierna attackerar inte israeliska civila i någon förväntan om att tillintetgöra Israel. Palestinas land stjäls dag efter dag; det palestinska folket utraderas dag efter dag. Som ett resultat av detta svarar palestinierna med de metoder som står till buds för att sätta press på Israel.

Kolonialmakter använder civila strategiskt, förflyttar dem för att ta mark och blottställer den infödda befolkningen, om de så är indianer i Nordamerika eller palestinier i vad som i dag är Israel och de ockuperade områdena. När den infödda befolkningen ser en övermakt som med irreversibel dynamik tar ifrån dem deras land och identitet tvingas de tillgripa varje möjlig motståndsform.”

Det är logiken bakom raketerna från Gaza. Men de är trubbiga vapen utan träffsäkerhet, och det palestinska motståndet har en enda strategisk styrka: att slå mot ockupationsmaktens soldater i urban gerillakrigföring. När nu de israeliska stridsvagnarna rullar in i Gaza kan vi bara hoppas att det palestinska försvaret, trots en kvalitativt annorlunda och många gånger svagare position, har lärt sig så mycket som möjligt av Hizbollah, upprepar segern från sommaren 2006 och krossar invasionen.

Men får då inte Hamas pengar och vapen från Iran? Jo, och det är det som skiljer palestinierna från Israel. Staten Israel skaffar ju samtliga statliga intäkter på egen hand och tillverkar alla sina vapen själva i små gemytliga verkstäder i Jerusalems gamla stad.

Eller hur var det nu?

I själva verket är Hamas en nationell befrielserörelse, grundad i sitt eget folks kamp för sitt hemland; beroende av Iran är betydligt mindre än Israels av USA. Att Iran förser Hamasregeringen i Gaza med pengar och (enkla) vapen är närmast att jämföra med att samma Iran försåg den bosniska regeringen i Sarajevo med pengar och (enkla) vapen under belägringen 1992-1995. Medan hela västvärlden bidrog till isoleringen av Bosnien i vapenembargot, medan bosnierna bombades från alla håll, berövades de mest basala förnödenheter, slaktades i massaker efter massaker - serbnationalisterna älskade att skylla civila dödsoffer på muslimerna själva: det var bara deras sätt att vinna mediepoäng! - var Iran den enda stat av betydelse som kom dem till undsättning. Tack vare vapen från Iran kunde den bosniska armén stå emot Serbien och minimera folkmordet.

Sovjetunionen stödde befrielserörelser från Sydafrika till Centralamerika till Vietnam, liksom den islamiska republiken har stött Bosnien och Gaza. Så kan det se ut i världspolitiken: en regim som är djupt reaktionär och repressiv hemmavid kan ha en progressiv funktion utomlands.

Det verkliga skälet till att alla västerlandets makter har förbundit sig till en helig hetsjakt mot Hamas är just att denna rörelse insisterar på palestiniernas rättigheter och fortsätter kämpa för dem. Det är det som skiljer styret i Gaza från det i Ramallah: Mahmoud Abbas har funnit sig till rätta i rollen som Israels och USA:s marionett. Hans klick av korrupta Fateh-politiker är i dag en rehabiliterad israelisk satellitklass, vars uppdrag är outsourcad kamp mot alla former av motstånd. Så har nu också demonstrationer till stöd för Gaza förbjudits av Abbas myndighet och civila palestinier på Ramallahs gator fått smaka dess batonger.

Än värre är kollaborationen i Kairo. Den egyptiska diktaturen fruktar Hamas av samma skäl som sina amerikanska och israeliska vänner: en genuin folklig motståndskraft riskerar att spränga status quo. Den södra gränsen mot Gaza vaktas från Egypten, och dagarna innan Israel inledde sin offensiv höll Hosni Mubarak salong för Israels utrikesminister Tzipi Livni; samförståndet var gott. Men även Egyptens strategi kan slå fel.

Massdemonstrationerna till stöd för Gaza har sköljt över de egyptiska gatorna och flutit in i den tidvattenvåg av missnöje som under flera år stigit allt högre och förhoppningsvis dränker diktaturen inom kort. Det är kanske palestiniernas största hopp: en social revolution i arabvärldens kärnland, i bästa fall under den fria arbetarrörelsens ledning.

Det skulle byta den värsta svikaren mot en verklig allierad.

Och även inne i Israel gungar marken. På lördag hölls den största palestinska demonstration i statens historia när 150 000 människor tågade genom Sakhnin, på territorium i Galiléen som Israel koloniserade 1948. Det är en slumrande faktor som plötsligt kan ändra den sionistiska politikens ekvation, en mardröm för regimen i Tel Aviv och ett annat hopp för Gaza: den palestinska folkspillran i 1948 års områden kan resa sig.

Till den dag styrkeförhållandena i regionen förändras är det motståndets uppgift att hålla grytan kokande. Det vet Hamas och de andra fraktionerna i Gaza. De segrar enbart genom att härda ut, genom att överleva och fortsätta kampen: det garanterar att de finns kvar den dag styrkebalansen skiftar. Ingenting tyder hittills på att Israel kommer att lyckas utplåna deras motstånd den här gången heller, med mindre än ett totalt folkmord.

Andreas Malm