Jag håller inte 100% med Myrdal, men vad han beskriver är ett problem som hela väst världen lider av.

Den moderna väst världen skriver om nut tids historien på ett sätt att det är mycket svart eller vit i de flesta sammanhang.

Den västerländska “demokratier” har under de senaste 100 åren begått brott som är mycket likt de mest brutala diktatorer som Hittler, Stalin eller Pol Pot. Men dettta är inte nåt vi läser om varje dag, vi ser inte Hollywood filmer om utrutningen av lokal befolkningen in Australien eller New Zealand. We hör inte dikter om de millioner människor som dog pga av de omänskliga “eco-terrorism” utfård av världsbanken mot de “svaga” länder i Asien, Afrika och syd Amerika.

Forum för levande historia är en skamfläck för den svenska demokratin - Artikel av Jan Myrdal - Newsmill

Publicerad: 2009-09-08, Uppdaterad: 2009-09-08

Om författaren:

Jan Myrdal är författare.

Gunnar Bergström tillför inte diskussionen något nytt. Han såg lika litet som jag några massmord. Vilket inte säger någonting. Att han inte minns hur vi kom till Angkor förvånar mig inte. Jag tror han var med när jag talade med Ok Sakun efter att ha lyssnat på kortvågsradio. Jag varnade för att man byggde upp till militärt angrepp med folkmordsförevändning. Man borde därför snabbt överge sin slutenhet och bjuda in journalister. Vilket man senare gjorde. Men angreppet kom innan FN:s generalsekreterare som accepterat inbjudan hann anlända. Hade han kommit hade Vietnam inte kunnat gå till angrepp. Jag tror däremot inte Gunnar Bergström var med när jag fick veta att frimärken och sedlar redan var tryckta och politiken i det stycket skulle läggas om.

Gunnar Bergström har nu efter trettio år ändrat uppfattning. Men mer som medarbetare till Levande Historia än av rationella skäl. Ty partsinlagor finns men den uppgörelse om hela perioden 1967 - 2007 som vore nödvändig har inte gjorts. Den har förhindrats.

Därmed över till huvudfrågan:

Teologie doktor Eskil Franck slingrar sig och talar för sin sjuka moster när han söker försvara sig som ansvarig för Levande Historia.

Men han skriver också om min och Bergströms “medverkan” i filmen. Att en person med sån total brist på språkkänsla kunnat leda Lärarhögskolan är alarmerande!

Dock, för att såga av den gren Eskil Franck söker sätta mig på. Vilket in t r e s s e skulle jag ha av att f ö r s v a r a Pol Pot? Jag försvarade inte heller Kenyatta och mau mau. Men då som nu ville jag att det historiska förnuftet och därmed rättvisan skulle segra.

Eskil Franck har dock rätt i att en grundläggande kritik måste riktas mot Sveriges riksdag och regering. De skapade med grumliga motiveringar såväl den myndighet, Levande Historia, för vilken teologie doktor, docent Eskil Franck utsetts som chef som en gång det Statens institut för rasbiologi för vilken medicine doktor, professor Herman Lundborg blev chef. I båda fallen skapade regering och riksdag av politiska skäl ideologiskt styrande institutioner. (Fast Herman Lundborg och hans medarbetare hade vid sidan om sin ideologiska rasföreställning faktiskt mer solida kunskaper om ärftlighet än Eskil Franck och hans stab om historia.)

Felet med Levande Historia är inte att den sprider kunskap och informerar utan att den inte gör det. Åtminstone sex år innan Eskil Franck var född började jag delta i att just sprida kunskap och informera om den Hitlertyska folkutrotningen av judar, ryssar, polacker, zigenare och andra. Det var då svårt inte bara på grund av det Hitlertyska inflytandet fram till 1945 utan för att i den Förbundsrepublik som västmakterna sedan byggde upp var överskiktet (i de rättsvårdande myndigheterna, i politiken, i ekonomien ) gamla nazister, ofta själva förbrytare, vilka skyddade varandra. Om vår svårighet att så sent som i mitten av femtiotalet ge ut och sprida Lord Russels ”Hakkorsets gissel” har jag skrivit.

Felet med Levande Historias skildring av det stora Hitlertyska brottet har varit att skildringen är populärt slarvig och ytligt evenementiel. Brotten var större och de styrande krafterna rationellt begripligare. Jag kan ju det ämnet liksom jag kan historien om de japanska bakteriemorden - och dess förgreningar över till Förenta staterna. (Har arbetat samman med Steven Endicott.) Men det är verklig kunskap, sådant som ligger utanför Levande Historias ideologiska uppdrag.

Även när det gäller det som kallas de kommunistiska brotten arbetar Levande Historia ideologiskt; därmed ohistoriskt och utomvetenskapligt. Det märks inte minst på skildringen av Kambodja/Kampuchea. Om Levande Historia inte varit en propagandistisk institution utan en historisk institution med vetenskapliga pretentioner hade det just nu varit nödvändigt att undersöka hur Documentation Center of Cambodia arbetar, vem som finansierar och med vilka begränsningar.

Att det vore nödvändigt med en ordentlig undersökning över vad som skedde i Kambodja/Kampuchea 1967 - 2007 och att de för brott skyldiga straffades har jag skrivit. Inte bleve Kissinger ohängd efter en sådan undersökning. Men Khieu Samphan blev det nog. Vi skulle få se. Min motvilja mot Levande Historia är att det närmast påminner om de papistiska respektive protestantiska centra vilka från var sitt håll på sextonhundratalet beskrev Tysklands och det tyska folkets elände.

Med detta menar jag att Levande Historia inte sprider upplysning utan precis som sina sextonhundratalsföregångare på nådigt känt uppdrag vilseleder publiken.

Visst går det att resonera. När det gäller sådant som skälen till Sovjetunionens sammanbrott borde man t. ex. åter läsa min “Turkmenistan” från 1965. Där finns motsättningarna klarlagda tjugofem år innan sammanbrottet. (Att jag blev helt fördömd i Öster, förlorade alla upplagor från Berlin till Vladivostok och “Den illojala europén togs i beslag av tullen i DDR som fascistisk krigspropaganda hör till. Så var det och så är det nu som då, här som där.)

Den film som Eskil Franck stolt är ansvarig för är falsk och vilseledande. De ungdomar vilka ser den och tar intryck av den blir precis lika fördummade som de tyska ungdomar vilka tog intryck av ”Hitlerjunge Quex”.

Men filmen är något mer. Den är ett tecken på att den myndighet Eskil Franck står för lämnat den borgerligt liberala traditionella uppgiften och liksom en gång Tredje rikets Reichsministerium für Volksaufklärung und Propaganda tagit en ny uppgift. Sverige är ingen terrordiktatur. Men Tredje rike var det. Docent Eskil Franck anpassade sig uppåt på lämpligt sätt trots att en vägran varit honom helt ofarlig. Han hade inte karaktär nog.

Hur var det Myglarens vän sade i min film: -Han verkar ren men det är bara att skrapa på honom. Alltid kommer det fram någon skit.

Jan Myrdal (2 artiklar)